Syftet med fotoprojektet Stanna tiden är att ta vardagliga men fina porträtt som påminner bildernas huvudpersoner, eller deras nära och kära, om en tid eller en aktivitet som fick dem att må bra. Det handlar om vardagsporträtt för framtiden.
Platsen för porträttet är betydelsefull. Älskar du att spela XBOX i soffan, laga mat i köket, orientera i skogen, spela gitarr i replokalen eller läsa sagor för dina barn i sovrummet? Ambitionen är att fånga det ögonblick och det sammanhang där du mår som bäst.
Målgruppen är personer som kan sitta still och bli regisserade (∼ 5 år). Jag tar porträtt där en individ är i fokus.
Jag fotograferar personer i Stockholm med omnejd. Vi fotar hemma hos er eller i en annan miljö som betyder något extra.
Tidsåtgången för att fota ett porträtt är ungefär 30 min men avsätt gärna en timme. Jag kan fota på vardagskvällar och helger.
Ni får fritt använda bilden för privat bruk. Jag får använda bilden på min hemsida och i marknadsföringen av mig själv som fotograf.
Jag levererar en digital fil som duger för tryck upp till 50x70 cm.
Odlaren
Vandraren
Tallfotografen
Musikälskaren
Mästerkocken
Môrslaren
Recenserar öl
Bara ut och röja lite
Hole in one x2
Proffset nu glad amatör
Klackskor blev gummistövlar
Övningsskytte med garden uppe
Kopplar in och kopplar av
Fotbollsspel med historia
Från palmer till fåglar
Inredaren på Folktandvården
Smoothie Royal
Promenad mot squash
Ljudet av grus
Strindberg under jord
Spindelmannen
Vän med mjölksyran
Dirigenten
En långvarig och välvattnad relation
Svettigt flanerande
Pluras parallelluniversum
Allers ersatt av nätrecept
Butterfly på Ängssjön
Att tappa bort tiden i en bok
Stolthet över tegel
Lägenheten med ett bibliotek
På besök hos föräldrarna
Farsan tar över surfplattan
Bland rostfritt stål och Radiosporten
Ett liv med Goretex
Ögonblick från legobänken
Pianospelande bland leksaker
Våffeldrottningen i Rokkmakkstugan
Kreativ kommunikatör
Jag jobbar som kommunikatör och driver parellellt en produktionsbyrå som erbjuder tjänster inom fotografering och grafisk formgivning. Jag har jobbat som reklam-, press- och museifotograf. Min första kamera köpte jag år 2003 och har sedan dess riktat in mig mot blixtbelysta porträtt i miljö.
Hemsida: www.parenglund.se
Maries odlingsintresse är relativt nytt. Det började med att en granne såg så där härligt fridfull ut när hon påtade i trädgården. Marie gick då från ståndpunkten att “växter köper man och förhoppningsvis överlever de ett tag” till att ta hand om dom, få dom att frodas och sen hitta sina egna favoritväxter. 
Elisabeth gillar att promenera med Vega på ryggen. Dottern är till freds där bak vilket är tacksamt för Elisabeth som älskar friluftsliv. 
Jonas älskar att fotografera. Även om det blir en del bilder på familjen så är det som landskapsfotograf han identifierar sig. Sedan 2004 har han försökt fånga naturen enligt konstens alla regler. För naturbilder ska se ut på ett visst sätt. En välkomponerad landskapsbild är ett pussel av gyllene snitt, C- och S-kurvor med mera som man ibland lyckas få att samspela i en och samma bild. 
Quincy kan inte minnas en tid i sitt liv när han inte har lyssnat på musik. Den har alltid funnits där. Hemma saknas inte möjligheter att lyssna, tvärtom. På husets entréplan har han en musikanläggning vars räckvidd förlängs med högtalare i köket. En trappa upp, i Quincys “man cave", finns ytterligare en anläggning liksom huvuddelen av hans skivsamling. Där sitter han gärna och lyssnar i lugn och ro medan han bläddrar bland omslagen. I hyllorna trängs artister som James Brown, Marvin Gaye, Michael Jackson, Stevie Wonder, Miles Davis, Beres Hammond, Buju Banton och Wu Tang. Flitigast just nu snurrar soundtracket till Broadwaymusikalen Hamilton.
Matlagning är Cattis passion sedan många år. Det började förmodligen då hon som åttaåring konkurrerade med sina två systrar om den ensamstående mammans uppmärksamhet. I köket, med ett varsitt förkläde, fick mor och dotter kvalitetstid tillsammans. Cattis älskar sitt kök – induktionsspisen med tre ugnsutrymmen, alla skåp och lådor, takfönstren med dess ljusinsläpp och köksön kring vilken vänner kan vänta med ett glas i handen medan Cattis gör färdigt maten. Även matsalsbordet några meter bort, precis bredvid vinkylen, inbjuder inbjudna att prata genom dofterna från spisen. Rummets främsta krydda är nog ändå Thermomixen som är navet i all Cattis matlagning. Hon har gått ett flertal matlagningskurser, varav en för yrkeskockar. Men även om hon vill utvecklas så har ambitionen aldrig varit att jobba i ett kök. Matlagningen är och förblir en passion. Nuförtiden lagar hon mat i sällskap av sonen Xavier. Det kanske är där, på mammas höft, som han i efterhand kommer att definiera som startskottet för sitt eget matintresse.
Tomas gillar att môrsla som betyder att småfixa hemma. Han behöver inte åka till andra sidan jordklotet för att må bra utan det räcker oftast med andra sidan av huset. Där kan han exempelvis odla ett stycke sommaräng i slänten eller smycka ut timmerhuset med härspinnar. Just timmerhus och dekoration av desamma är ett intresse som Tomas ärvt av sin far. I trakterna kring uppväxtorten Värmskog köpte pappan flera timmerhus som han och sönerna plockade ner stock för stock och sedan reste hemma på gården. En stor samling timmerhus ser inte grannarna i Kil. Däremot ser de den gul-svarta Skanskatröjan som har hängt med i alla år. När getingen far runt i trädgården undrar alla vad för slags nytt projekt Tomas har i görningen.
Mattias gillar öl, ja så mycket att han har en ölkällare, eget bryggeri och en Instagramblogg där han recenserar öl. Bloggen får mer och mer kärlek. Med omsorg häller han upp ölen och arrangerar olika stilleben, fotograferar, dricker, betygsätter och klär sedan smaken med ord. Från början hade bilderna karaktären av snapshots men de har på senare tid blivit allt mer genomtänkta, ibland till sambons förtret som tålmodigt måste vänta medan Mattias minutiöst ställer upp glas och flaska framför kameran. Bloggen följs av över 1000 personer. Många av dem som gör sin röst hörd i kommentarsfältet är konnässörer och potentiella dryckesbröder. Instagramkontot “Inte bara en stor stark”, har nu fått en egen hemsida med samma namn.
Utanför Molkom ligger det torp som har blivit Hasses oas sedan fem år tillbaka. I omgångar har han och hustrun rustat upp den lilla stugan och gjort den hemtrevlig med ett dekorerat barnrum och en grann trädgård. Bara vilja och fantasi begränsar vad nästa projekt är. Hasse gillar de små projekten, särskilt de som involverar röjsågen. När barnen lagt sig och paret slötittar på kvälls-TV kan Hasse hastigt resa sig med orden “jag går ut och grejar lite”, varpå han sätter på sig den gamla Corona-tröjan och selen. Sen trotsar han knotten och rensar exempelvis bort lite sly längs sluttningen mot husets baksida.
Astrid älskar att tillbringa tid på golfbanan. Hon spelar mest med sin make Karl-Johan. Tack vare handicapsystemet kan de mötas på samma villkor. Men även om maken har ett lägre handicap så är det Astrid som har slagit inte bara en utan två hole in ones på Karlstad GK, en bedrift som har ristats in på en plakett i klubbhuset. Ibland spelar paret med kompisar eller som en gång, med en räv som följde med dem fyra hål. Den lilla krabaten tog då bollen som låg helt öppet på fairway. Räven gjorde mindre charmigt om samma trick på en tävling. Sedan dess har ingen sett till räven.
Golf är Karl-Johans guldkant. Han är stolt medlem i Karlstad GK sedan 1977. När proffskarriären som hockeyspelare tog slut år 1981, med flera VM-medaljer i bagaget och 
Innan hon fick Isolde och Livia var Fatima inte en person som gillade att gå till skogs, varken i ur eller skur. Idag har hon en mattermos. Tänka sig. Termosen fyller hon med korv, soppa eller vadhelst barnen äter. Hon kommer att minnas den här tiden, förmodligen som en milstolpe då hon bytte klackskor mot gummistövlar. Fatima gillar att förbereda en matsäck, packa ombyten och sittunderlägg för att sen ta ett barn i vardera handen mot rastplatsen. Där dukar hon upp maten i solen medan barnen springer av sig och jagar såpbubblor.
Simon gillar att nöta teknik på Livgardets skjutbana. I sitt arbete som yrkesmilitär instruerar han andra men tiden är oftast knapp för egen träning. Därför samlas han, kollegorna och ett gäng icke ont anande pappfigurer i Livgardets skytteförening för att träna och umgås. Han väntar på sin tävlingslicens. Sen ska han hänga med de andra ut på tävlingar där de möter civila skyttar. Man kan tro att yrkesmilitärerna har en klar fördel men Simon berättar att civilisterna kan träna utan att behöva försvara sig mot kulor i motsatt riktning. Det är som skillnaden mellan boxning och boxercise, civilisterna behöver inte hålla garden. Skyttetävlingarna påminner annars om skidskytte. Utmaningen ligger i att kombinera fysisk ansträngning och precisionsskytte med hög puls. Simons nötande på skjutbanan är precist. Han tränar för att instinktivt reagera när något sker. Rörelserna är snabba och mekaniska. Han kör med anatomiska pricktavlor med utpekade dödliga zoner som han dekorerar med skotthål. Personer på Livgardets skjutbana vet vad det handlar om. Om avtryckaren ska användas så handlar det om att döda eller dödas. Pallar du inte den tanken så ska du göra något annat.
Lasse kopplar in och kopplar av. När han ansluter gitarren i datorhörnan inne i sovrummet försvinner han för en stund. Där, i världen som sträcker sig mellan två hörlurskåpor, filar han på någon slinga eller spelar in idéer till nya låtar. Han har spelat i band sedan 1980. Störst spridning har förmodligen musiken med det spanska bandet Décima Víctima fått, vars låtar påminner om Joy Division. Nuförtiden, med fru, barn och villa, är livspusslet med individuellt gitarrspelande i sovrummet lättast att lägga. Lasse säger att han inte satsar längre, att han är nöjd att ha musiken på hobbynivå i form av sköna inpluggade stunder om kvällarna. Samtidigt läser jag mellan notraderna att det bor någon därinne som vill nå ut på bred front.
Tora och hennes make Diego brukade söka sig mot pubar med fotbollsspel när de bodde i Spanien. Toras 40-årspresent, ett bord med färgglada gubbar som penetrerats av greppvänliga pinnar, hade därför en historia som de båda delade. Några år senare föddes Mina och fotbollsspelet fick en allt mer undanskuffad placering i hemmet. För ett år sedan lyfte familjen fram spelet från förrådet, blåste av dammet och blåste samtidigt nytt liv i en hobby som slumrat alldeles för länge. Duon kring bordet är nu en trio som kör matcher åtminstone tre gånger i veckan.
Visst, som liten fick Ida pennor, sax, klister och uppmuntrande ord av sina föräldrar vilket resulterade i färgstarka skildringar av solindränkta landskap eller öde öar med stora palmer. Och visst, hon fortsatte att sy, virka, snickra och rita under åren som följde. Ändå var det först för 1,5 år sedan som Ida upptäckte den verkliga skaparglädjen. Då gick hon en illustrationskurs som gav inspiration och introduktion till hantverket som hon numera förfinar under lediga stunder. Att teckna är att inte tänka; det är att låta sig svepas med och i slutänden se om den färdiga bilden blev ett resultat av improvisation eller en idé. Ida tecknar med filtpennor och tusch, färglägger ofta i datorn men funderar på att börja med akvarell. Hon ritar gärna fåglar. Hennes stil karaktäriseras av detaljer så fåglarnas fjäderdräkt är tacksamma. Vi människor med våra skiftande uttryck är också vanliga motiv.
För långt bort och för sent på kvällen, sammanfattar Mitra anledningarna till varför hon inte började läsa inredning. Valet föll istället på handelslinjen vilket betraktades som ett säkert kort i 70-talets Iran. Efter revolutionen flyttade Mitra och maken till Sverige där hon rekommenderades att läsa till tandsköterska. Hon följde rådet och jobbar idag inom Folktandvården. Intresset för inredning har dock alltid hängt med. Jag antar att det är hennes Tänk om, dvs de där alternativa levnadsbanorna som vi alla funderar över ibland. Mitra gillar att bläddra i inspirerande magasin och fylla sitt hem med handplockade saker. Gladast är hon i sina änglar.
Sebastians liv tog en ny riktning när han för tre år sedan fann kärleken för smoothies. Sedan dess har han experimenterat friskt i köket. Botten av den röda mixern är en mötesplats för mer eller mindre oväntade ingredienser. För att göra Sebastians premiumsmoothie, hans Smoothie Royal, ska man blötlägga torkade gojibär och blanda med fryst passionsfrukt, vit mango, banan, en skvätt apelsinjuice, vaniljyoghurt och chiafrön, det sista för näringsämnenas skull. Smoothie Royal serveras med en ost- och avokadotoppad knäckebrödsskiva, alternativt klassikern Eggs Benedict.
Erik stannar till längs vattnet som rinner genom Kungsportsplatsen. Detta är en av hans favoritdelar i den stad där han låter rötterna växa. Han går ofta förbi här. Ibland på väg till jobbet och ibland, som nu, på väg till squashträningen. Erik älskar att man kan ta sig överallt till fots i Göteborg, gärna i sällskap av en bra podcast. Squashen har hängt med några år nu. Han gillar den allsidiga träningen med dess höga puls och många start och stopp. Squash är en skön blandning av tennis och schack som utmanar både lår- och hjärnmuskler.
Hanna älskar ljudet av grovt grus under joggingskorna. Ljudet betyder att hon har kommit tillbaka till garageuppfarten efter en kvällstur. Hon njuter av de där sekunderna när pulsen sjunker, flåset lägger sig och man är så där skönt nöjd över att ha kommit ut och orkat pressa sig.
På bordet ligger en mikrofon, ett ljudkort och en trasig stämgaffel. Eriks vardagsrum går att förväxla med en musikaffär. Man kan också tro att det är en grönsaksdisk eftersom att han refererar till gitarrerna som gurkor. Men det är inga EU-gurkor stöpta i samma form; här ryms långa, korta, ljusa och mörka. Senaste tillskottet var en minigurka som han iklädd jeansväst bar med sig på semestern i Bali. Han är en kreatör utbildad till bergsingenjör. Det är ett slöseri med talang, ungefär som om Lionel Messi skulle börja jobba på ICA. På dagarna skriver Erik tekniska rapporter men på lediga stunder jobbar han med en generationsroman. Han fyller sidorna med oväntade ordval och underhållande observationer av vardagen samt kryddar sidorna med Kjell Höglund-vemod.
Jacob är lite obekväm att fotograferas i miljön där han sedan fyra månader gillar att hänga. I närvaron av andra klättrare vill han inte att fotoblixtarna ska ge sken av att han är en expert. Han ser sig själv som en glad amatör som tycker det är kul och fullständigt tillräckligt att klättra röda banor på boulderväggen, något han gör två till tre gånger i veckan.
Det är skymning på Ekerö där Stellan luftar sina rullskidor. Även om om han gillar att glida fram på asfaltvägarna så har skidorna samlat damm på sistone till förmån för löpträning. Nästa vecka är det nämligen Lindingöloppet. För Stellan är loppet den sista etappen på resan mot en Svensk klassiker. En Svensk klassiker består av Vasaloppet, Vansbrosimmet, Vätternrundan och Lidingöloppet. Hittills har det gått ganska tungt. Vasaloppet höll på att ställas in på grund av värmen men det hindrade inte Stellan och hans pannben att staka sig fram 9 mil i sorbetsnö. Vansbrosimmet gick OK medan Vättenrundan sög musten ur honom. Han fick flera gånger lägga sig på vägkanten och skaka mjölksyran ur benen. En del tränar för välmående, andra för tider. Stellan behöver tävlingsmomentet. Den smått monotona känslan från löpningen och rullskidåkningen bedövar han med en ursinnig jakt på resultat. Han tränar både löpning och rullskidor i en klubb för att kunna mäta krafterna mot andra och hitta inspiration till att ta i ytterligare. Inför Lidingöloppet är målet klart, han ska slå sin pappas totaltid, vilken är inom räckhåll. En svensk klassiker är unik i det avseendet, att man kan mäta tider både mot medtävlare och tidigare generationer. I huvudet ser Arvikasonen en 23-årig version av sin pappa framför sig i spåret och det vore väl själva fan om inte Stellan kunde springa förbi.
Proceduren kring att bada är väl inövad vid det här laget. Medan vattnet fylls på bär Jonas fram snusdosorna, handdukarna, Bose-hörlurarna och badskummet. Han lägger den ena handduken på toalettstolen och den andra längs badkarets huvudända. Snuset hamnar tryggt inom en armlängds avstånd. Han lägger sig till rätta, vrider på reglaget som får bubbelbadets kompressor att dra igång, låter badankorna simma iväg, justerar hörlurarna och sätter på den aktiva brusreduceringen som får allt annat ljud än Londons symfoniorkester att försvinna. Ibland dirigerar han taktfast orkestern med pekfingret. Så här ligger han i 2-3 timmar åt gången, totalt upp mot 10 timmar i veckan.
Houri med familj flydde från Iran i slutet av 80-talet och hamnade så småningom i Kil där hon och maken startade ett kafé. Tavlan på väggen är från kaféet. Från den tiden har Houri också sina blommor som hon älskar att ta hand om. Blommorna får vatten två gånger i veckan berättar Houri och visar hur man bäst fördelar vattnet i de stora krukorna. Förra året, när hon besökte sin insjuknade make i Iran, fick växterna klara sig utan vatten i två veckor vilket höll på att ta kol på dem. Nu har de repat sig men saknar ännu några decimeter för att nå sin forna glans.
Tommie tycker om att springa. Bilden är tagen i Bredängsspåret som är en 3,2 kilometersslinga genom Sätraskogens naturreservat. Spåret ligger en kort uppvärmningsjogg hemifrån. Det händer också att Tommie utgår från lägenheten och springer i en viss riktning. Det blir ett sätt att utforska närområdet utan mål och utan tidtagning. Att springa planlöst med ständigt nya vägar ger inga jämförbara tider, inga rekord att slå. Likt fotboll eller orientering där bollen respektive kartan stjäl uppmärksamheten från löpningen, gör det svettiga flanerandet att löpturen inte känns så jobbig.
För Anton är matlagning något som jag själv önskar att det vore, nämligen kul och socialt. Anton är lite av en matnörd, en sån där som prenumererar på Youtube-kanaler där gastronomer steg för steg tillagar avancerade rätter. Han studerar, han tränar, han serverar. Då många rusar ned till jourbutiken för att köpa snabbmakaroner har Anton tålmodigt stått och rört om i sin gryta sedan en timme tillbaka. Musik är ett annat av hans intressen. Gitarren tar han fram efter en tids ledighet, då måste-listan är avprickad. Jag tror att Anton önskar att livet var som Pluras kök, ett slags öppet hus där vänner i omgångar strömmar in och samlas kring en köksö där Anton ömsom spelar gitarr, ömsom hackar en lök och diskuterar livets egenheter.
Huset där Linda och hennes föräldrar bor tillhörde en gång hennes mormor. Idag är det mesta renoverat men vissa saker påminner om mormor Asta såsom bunken på bordet. Kring det här bordet brukar släkten samlas på påsk och jul för att hämta godsaker såsom gratänger, korv, potatis och såser. Tack vare Linda lever matlagningsglädjen kvar och frodas. Allers och Året runt har bytts ut som inspirationskällor mot modernare nätrecept, appar och bloggar. Linda slukar allt i sin väg, delvis inspirerad av de italienska smaker som hennes pappa bidrar med.
Claudio är segelmakaren från Italien som hamnade i byn Västerrottna. Oddsen till trots har han lyckats hitta ett jobb där han får användning av sina färdigheter som segelmakare. Vid sidan av jobbet har han också startat ett eget företag som reparerar och nyproducerar segelkapell, vindskydd, smarta förvaringsväskor m.m. Vid några tillfällen har han försökt lära mig att segla. Jag är inte oduglig men för en italienare som började jobba på ett segelloft vid 13 års ålder måste det vara frustrerande att se mig febrilt rycka i rodret för att hitta en 45-gradig riktning mot vinden. Bilden ovan togs under vår senaste tur i Ängssjön. Vindarna är luriga där. De byter hela tiden riktning och växlar i styrka. När jag kände mig nöjd för dagen fick Claudio ta över kontrollen. Det var då, när han hissade sin hemmagjorda spinnaker, som ögonen började gnistra. Äntligen en utmaning! Efter en stunds justeringar av en uppsjö fiffigt knutna linor hade Claudio ställt upp seglen i formationen ”Butterfly” i vilken storseglet rätvinkligt pekar mot spinnakern.
Solen smyger in under altantaket. Det är en varm sensommardag och Ante har hittat både tid och en bok att ta med sig till sin nya läshörna som består av en madrass ovanpå ett gäng staplade pallar. I tankarna har hon redan suttit i läshörnan många gånger men i sommar har kvällar som dessa varit lätträknade. Livet tycks komma emellan med dess långa arbetsdagar och många sysslor. Kanske är det sällsyntheten som gör Antes läsning till en guldkantad stund. När hon väl får smak på en bok har hon svårt att sluta innan den är klar. Men att tappa bort tiden i en inbunden berättelse, att stänga dess pärm och se att klockan passerat ett på natten, är verkligen fantastiskt.
I närheten av byn Kakoma i Zambia bor Caryness. Om dagarna jobbar hon med att ta hand om den lodge som hjälporganisationen ZASP har byggt för sina folkhögskolestudenter. Genom jobbet har hon fått råd att bygga ett tegelhus åt sin familj, något som signalerar status i ett land där de flesta har enkla lerhyddor med grästak. Bilden visar en kvinna med rak rygg som sliter hårt för sin familj.
Lillemor älskar att läsa. I hennes lägenhet i Karlstad finns ett bibliotek vars hyllor fylls på allt eftersom hon avslutat en ny bok. Med åren har Lillemors syn försämrats vilket har gjort henne tveksam att ge sig ut på promenader i stan. Lyckligtvis är synen tillräckligt bra för att hon ska kunna fortsätta att läsa.
Min kusin Ida har ett stort hjärta och stora ambitioner. Efter studier i USA, England och Holland jobbar hon idag som jurist åt FN. Bilden är en mix av olika delar av hennes liv och är tagen då hon hälsade på föräldrarna i Karlstad. På väggen hänger en bild på vår farmor från året då farmor, iklädd folkdräkt, blev utsedd till Årets gräsmarking. Strax intill hänger ett motiv från platsen i Värmland där våra föräldrar växte upp. På sig har Ida en klänning från Gambia, landet där hennes mamma kommer ifrån och där Ida spenderade sin barndom.
Jag har känt Henrik sedan gymnasietiden och under alla år har han varit intresserad av bilar. Det kändes därför inte osannolikt att sonen Viktor skulle ta över stafettpinnen. Och mycket riktigt, äpplet föll inte långt från trädet. På bilden sitter far och son framför TV:n och kör monstertruckar på paddan. Egentligen är det Viktor som var intiativtagare men när koncententrationen istället riktades mot TV:n tog Henrik märklöst över spakarna.
Pappa bodde mer eller mindre i garaget under min barndom. Det var där — bland maskiner, rostfritt stål och brädor — som han exempelvis svetsade stommen till mitt kära innebandymål. När någon sökte pappa per telefon fick jag i uppdrag av mamma att springa genom källargången och hämta honom. Med garagedörren på glänt fylldes näsan av en stickande doft från svetsen och öronen av ljudet från Radiosporten. Bilden på pappa i garaget visar honom i sin rätta miljö, påminner mig om vilken skicklig hantverkare han är och triggar mina minnen från en tid då det enda bekymret i livet var om jag skulle ha äppelmos eller jordgubbssylt på pannkakorna.
Detta självporträtt är från El Chaltén i södra Argentina, den del av landet som tillhör Patagonien. Under 3,5 månaders tid backpackade jag genom Sydamerika vilket var bland det bästa jag gjort. Jag gillar att utmana mig själv, att få hamna utanför min trygghetszon och att samla upplevelser. Att få vara ute i naturen med kameran i handen är en ynnest som jag dagdrömmer om när jag känner mig fjättrad på kontoret. Livet i Stockholm innehåller för lite Goretex.
Min systerson Arvid älskar att bygga lego. Nu är han så gammal att legovärldens svåraste nivå "Technic" inte längre är en utmaning. Jag antar att jag liknade Arvid som barn. Han, liksom jag, kan stänga ute omvärlden och koncentrera sig på något tills han känner sig klar. På bilden sitter Arvid vid legobänken där jag själv satt som ung.
Mamma har en musikalisk ådra. I sitt yrke som dagmamma spelade hon låtar och sjöng för oss barn. Bilden är tagen i vår sommarstuga i Ängen där mamma sitter och spelar på mina syskonbarns lilla keyboard. På golvet ligger gosedjur och leksaker. Jag ärvde min mammas pianospelande och förädlade det under nio år i Musikskolan innan jag slutade lagom till gymnasiestarten.
Farmor drev under många år en våffelservering i skidstugan Rokkmakk. Stugan ligger i Ängen, en värmländsk by ungefär sju mil från Karlstad. På vintrarna tog jag med mig pulkan och svettades uppför backen där jag och mina kusiner åkte ned otaliga gånger tills vi med hungriga magar gick in oset från våffeljärnen och åt tills vi storknade. På bilden syns fönsterspröjsen på Rokkmakk liksom farmors karaktäristiska haka. Hon satt ofta där hon sitter på bilden, vid fönstret närmast entrédörren, och läste små hälsningar som folk lämnat efter sig i gästboken.